på min gata i stan.

  
Hemlängtan blev stor och jag hade en helg utan planer. När pappa sa att han kunde och komma och hämta mig på fredagen (idag) började jag gå på små rosa fluffiga moln. Det är alltid så skönt att komma hem. Och nu var det en och en halv månad sen sist, vilket är alldeles för länge för att vara mig. Att bara få vara, ta det lugnt och umgås med familjen, det är något av det bästa jag vet. Så när pappa ringde på porttelefonen idag på förmiddagen hade han farmor med sig. Vilken rolig överraskning! Men de tyckte inte att jag skulle strunta i mina träningsplaner så jag drog mig till gymmet en stund och det är jag glad för, för både kroppen& sinnet mår så mycket bättre efter. Vi åt lunch med Emil på stan och sen bar det av hemåt mot Småland i bilen. När vi körde på de så välkända gatorna kändes det som att jag var här igår, även att det var mycket längre sen. En sak som slog mig då var att under det första året jag bodde uppe i Linköping, och även under tiden i Norge, kunde jag få ångest av att komma hem, även att jag fick träffa de jag älskar allra mest. Minnen och gamla spöken dök upp. Men idag, det som dök upp i mitt huvud var hur mycket jag har lärt mig på dessa gator o vägar. Vilka underbara människor jag fått äran att lära känna i mitt liv men även de människor jag har varit tvungen att släppa. Det låter som en klycha, men jag har verkligen förstått det nu, varför ska jag umgås med folk där jag inte får något tillbaka? Stanna i de relationer jag inte mår bra i? Och lägga energi på när det bara suger massor och inte tillför någon ny? Men samtidigt vilken glädje det kan tillföra att bara höra av sig till en gammal vän. Begrava allt gammalt och, så gott som det går, börja om igen. 

Väl hemma i det gula huset på gatan jag vandrat oräkneliga gånger kunde jag andas ut ordentligt för första gången på flera veckor. Jag har fortfarande samma krav på mig och uppgifter framför mig, men detta hus och dessa människor ger mig så mycket ny positiv energi, att det inte ens känns jobbigt att ta tag i allt detta igen. Så de fantastiska pizzor jag, mamma & pappa gjorde ikväll smakade verkligen precis så, det vill säga fantastiskt. För det är ju faktiskt precis vad livet är.